/ Av Ingemar Lindmark
Publ. 1 april 2015
Framför Stockholms Stadsbibliotek, Sveavägen 73 – och här på webben.
Författande kvinnor har ofta hamnat på litteraturhistoriens skuggsida, om de syns alls. För att de var kvinnor eller för att de för sin försörjning skrev på marknadens villkor? Det är den ena röda tråden i Kvinnliga författares tidslinje.
Från dessa författare och deras verk kommer nära tidsandan och de idéer som förändrade samhället. Eller om det var tidsandan som förändrade författarna? Den frågan väcks här. Dessa sårbara kvinnor lästa av – kanske lika sårbara- kvinnor. Som själva begåvats med läskunnighet förenat med tid och pengar för att läsa allt billigare böcker.
Väl mött på Kvinnliga författares tidslinje nedanför Stockholms Stadsbibliotek i nordöstra hörnet på Upplysningsparken. Sätt passarspetsen här och mät upp 1 kilometers radie. Märkligt många kvinnliga författaröden döljer sig inom denna cirkel.
Klicka interaktiva Kvinnliga författares tidslinje.
Tidsandan speglades i dessa författares skrivande – som i sin tur stimulerade läsarnas tänkande. Och med tiden förändrade samhället, sakta sakta.
Var det trassliga äktenskap som tände skrivarkallet? Skrev de som terapi? Några helt enkelt för sin försörjning. För de ogifta fanns inte många alternativ.
Rousseaus ande vilar över tidslinjen. Mannen ska inte låta sig luras av kvinnans lättsinne och skönhet. Kvinnan ska å andra sidan inte låta sig fördummas och foga sig i allt.
En anekdot som män skrattat åt:
Inte särskilt fagre författaren Bernard Shaw dinerade med en ung och vacker kvinna.. Tänk sa kvinnan, vilka fantastiska barn vi skulle få! Med er intelligens och mitt utseende. Bernard: Tänk om det blir tvärtom.
Shaws kvinnosyn återspeglas i Pygmalion, senare romantiserat i My Fair Lady.
Svenskt blått blod parat med schweizerfranc
”Jag fruktade för sjöresan, ehuru man sade mig: Alla menniskor, som resa till Sverige, taga denna väg, och olyckor hända aldrig. Sådana tröstegrunder lugna nästan alla resande; men inbildningskraften låter icke fjättra sig af dem, och man plågas alltid af föreställningen, att en bräcklig farkost är det enda försvaret emot det bottenlösa djupet”.
Med dessa rader avslutar madame Germaine de Staël sin reseberättelse när skeppet på resan mellan Petersburg och Stockholm söker nödhamn på Åland. Det hade varit en tioårig resa genom Europa flyende undan kejsar Napoleon.
Fransyskan är änka efter Sveriges Parisambassadör Erik Magnus Staël von Holstein, som i varje fall till namnet är far till hennes barn. Hon är nu på väg till Sverige för att frottera sig med nyblivne kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte. Vill han utmana Napoleon, hennes ärkefiende? Han har haft den dåliga smaken att ta i beslag hennes De l’Allemagne – boken som bäddade för romantiken i Frankrike. Varför inte låta Jean Baptiste kung av Frankrike undrade madame de Staël.
Det är ett magnifikt sällskap som denna septemberdag 1812 landstiger i Stockholm. Först och främst madame själv – rundhyllt, nästan 50. iklädd turban. I hovet runt henne betjäningen, älskaren, tonårsdottern Albertine och skalden August Wilhelm Schlegel.
Råd har Germaine eftersom hon efter pappa bankiren ärvt en förmögenhet, med ett slott nära Geneve. Denne Jacques Necker var finansminister under Ludvig XVI.
Som tack för äktenskapsmäkleriet med Marie Antoinette fick Gustaf III klippön Saint-Barthélemy i Västindien. Slarvern Erik fick pengar att slösa på spel och kvinnor. Germaine fick en friherreinnetitel som öppnade slottsdörrar. Och överleva revolutionen och sedan hålla Paris främsta litterära salong. Ett vänsterprassel var Adolph Ribbing, förvisad till Frankrike för sin medverkan i mordet på Gustaf III.
Germaine och hennes Corinne förebild i Europa
De Staëls rykte som Europas stora litterära ikon har föregått henne i Stockholm, främst med boken Corinne eller Italien. En och annan tyckte nog att den osedvanligt vackra Corinne var Germaines alter ego. Tillsammans med sin deppige skotske lord Oswald Nelvil utforskar de Rom, så boken fungerade också som resehandbok. Den teatraliska kvinnan får kärleken att svalna. Oswald far hem och gifter sig med en menlös tonåring. Melodramen slutar med att paret i Florens träffar Corinne, som strax efter dör avtynad av sorg. Den som orkar kan läsa melodramen här.
Corinne och även Staëls bok Delphine öppnade för romantiken med en rad författande kvinnor: Jane Austen, Charlotte Brontë och Mary Godwin Shelley för att nämna några. Mary Shelley, som nitton år gammal skrev Frankensteins monster, var dotter till de Staëls rival Mary Wollstonecraft . Skriften Till försvar för kvinnans rättigheter har hon i sen tid fått hederstiteln Englands första feminist. Wollstonecraft dog 1797 då hon födde Mary Shelley.
Mary Wollstonecraft
Wollstonecraft överlevde franska revolutionen och gav sig 1795 på jakt efter sin älskares skepp med silver, tur och retur genom Bohuslän och upp till Norge. Succén Letters Written During a Short Residence in Sweden, Norway and Denmark blev stilbildare för reseberättelser.
Wollstonecraft rastade i Kvistrums gästgiveri, nära Thomas Thorilds födelsehem. Fast då var Thorild redan förvisad till Pommern. Han (med häftet Om Qvinnokönets naturliga höghet betraktad som Sveriges förste feminist) och Wollstonecraft var för radikala för att i samtiden nå en större publik.
Thorild dog 1808 i en tid då Napoleon härjade i i svenska Pommern. Jean Baptiste Bernadotte stod med en stor fransk här på Själland beredda att invadera Skåne.
1700-talet ingen herdeidyll för kvinnor
Madame de Staël flyttade in i en fyrarumsvåning vid Gustav Adolfs torg, som fått behålla namnet trots att Gustav VI Adolf förpassats ur landet fyra år tidigare. Lägenheten disponerades av den uppburna skådespelerskan Fredrica Löf, som för sin skröplighet flyttat till landet. Hon var knappt läskunnig och lärde sig inte replikerna klagade Bollhuset chef, före militären och kvinnotjusaren Carl Gustaf Armfeldt. Löf kunde inte rollerna på den Kungliga Dramaten – men hon var en populär maitresse.
Från madame de Staëls salong kunde de celebra gästerna se ut över torget bort mot slottet. Till vänster Operan där kungen sköts ett par tidigare. Till höger palatset som hans syster Sophia Albertina disponerade. Där bakom Riddarhustorget där Axel von Fersen lynchades. Kanske var det för ryktet som älskare vid hoven, till Marie Antoinette bland andra, som fick fröken Neckar att avspisa honom och i stället gifta sig med Erik Staël von Holstein.
Armfeldts försmådda älskarinna, hovdamen Magadelna Rudenskiöld. schavotterade på samma torg året efter kungamordet.
Träffade de Staël i Stockholm Anna Maria Lenngren, kanske rentav i en litterär salong? Ingen vet. Anna Marias far, psalmdiktande docenten Magnus Brynolf Malmstedt, drunknade i Norrström på väg till sin dotter. Eller kanske dränkte sig, mobbad i karriären som han var för sin herrnhutiska övertygelse. 1700-talets stora kvinnliga författare, Anna Maria Lenngren och Hedvig Charlotta Nordenflycht, levde tufft både privat och som poeter.
Sverige politiskt en torktumlare
De Staëls skaffade sig en stort kontaktnät politiskt och kulturellt under sin tioåriga exil i Centraleuropa och Ryssland. Hon hade Karl Johans öra när han bjöd på middag, ibland flera gånger i veckan. Hennes europeiska nätverk var enastående, och hon älskade att tala politik – helst med män ansåg kvinnorna. Att beschäftigt uppträda som en man retade många. Stockholm var en trångsynt håla tyckte de Staël å andra sidan.
Till exempel slog regeringen sommaren 2012 till med en ny tryckfrihetsförordning, med en indragningsmakt, bemyndigad att dra in publikationer som ansågs vara farliga för rikets säkerhet. Som i Paris, där de Stael efter resan skulle få boken De l’Allemagne indragen.
I augusti hade kronprinsen konfererat med Alexander, tsaren som tre år tidigare hade berövat oss Finland och så när hela Sverige. Napoleon marscherade samma höst mot Ryssland med närmare en halv miljon soldater.
Nästa vinter allierar sig Sverige med Storbritannien. Engelsmännen utlovade hjälp att erövra Norge kvittas mot att svenska trupper landstiger i Stralsund, ledda av Karl Johan. En av soldaterna är Germaines son, Albrekt de Staël von Holstein.
Gamle jakobinen Bernadottes hemliga polis snöpte svenska jakobiner. En uppnosig rest var Svenska Akademiens utmanare, fosforisterna i Uppsala, där de Staël träffade en ung Amadeus Atterbom. Denne romantiker framför andra hade redan diktat Delphines grav, inspirerad av boken Delphine.
Samma sommar hade riksdagen i Örebro avslutat det krig som fransmännen tvingat på oss mot England. Inte ett skott avlossades, bara att engelska Östersjöflottan ockuperade Hanö utanför Skåne.
De Staël var fixerad vid maktspel, både politiskt och mellan könen. Hon såg kanppast armodet så som Mary Wollstonecraft gjorde på resan genom Sverige. Germaine frotterade sig med krämarsocieteten i Stockholm och även i Göteborg – städer i en ekonomisk bubbla som snart skulle spricka. Tillbaka till naturen gällde och det var ett överdåd varvat med kultur på malmgårdar, landerier och brunnsorter.
”Sveriges madame de Staël”
Germaine de Staëls mest hängivna supporter var Martina von Schwerin, som gråtit sig in i läsningen av Corinne. Germaine får låna hennes fortepiano. De umgås flitigt ända tills de Stael från Göteborg seglar till England. Hon vet inte då att hennes son. Albrekt Stael von Holstein, ansatt av spelskulder, dödats i en duell nere Tyskland.
Martina von Schwerin
Trots ålderskillnaden, Martina 24 och Germaine 46, hade de åtskilligt gemensamt. Trots förmögenhet tvingades de ingå olyckliga äktenskap med svenska ädlingar. Fransyskan var 20 då hon äktade Erik Staël von Holstein. Martina var bara 15 då hon av mamma Eva Lovisa Svartlock giftes bort med den 33 år gamle Werner Gottlob von Schwerin. Före tjugo hade hon fött tre barn.
Egentligen var de prototyper för nya tidens romaner, som Corinne – där pengar gifts samman med blått blod. Martinas far Martin Törngren hade varit Ostindiska Kompaniets chef. Mammans förmögenhet härstammade från samma bolag. Köpmännen hade skott sig på insmugglingen av engelska varor, för Göteborg var enda hålet i Napoleons kontinentalblockad.
Likt de Staël upprätthöll Martina gärna nära förbindelser med framstående äldre män. En var Esaias Tegnér. 1824, året han blev bidkop Växjö, försökte han förföra henne på hörnsoffan – utan annat resultat än att Esaias skrev Frithiofs saga med huvudpersonens olyckliga kärlek till drottning Ingeborg. Fnurran hindrad inte att hon förblev Tegnérs biktmoder – och han hennes biktfader.
Inflytande inom svenska kultureliten gav henne etiketten Sveriges madame de Stael, Inte som författare för sådant hann Martina inte med – för hon var fullt upptagen som husmor på skånska herresätet Sireköpinge.
Madame de Staël skrev just inget om Sverigevistelsen för hon hade fullt upp med med böckerna Réflexions sur le suicide och De l’Allemagne, som blev väl mottagen i England.
Sophie von Knorring
”Just när vi som bäst äro lifvade av vår inbildning slås flygeldörrarna upp och fru Stael förd av den artige stormästaren, inträder. Men, o ve! Nur ramlade en illussion. Hos henne fanns icke ett drag av Corinne eller Delphine. Hon var en corpulent fru, mycket remassée, utan tecken till till grace i sina rörelser, med ett alltid bakåt lutande hufvud, som tycktes med sina kvicka spelande ögon jemnt titta i taket, hvaraf kom, att hennes mun alltid stod halföppen, ävfen när hon icke talade; men det var inte ofta”.
Iakttagaren är sextonåriga Sophie Zelow som är bjuden till Amarantherorden bal, som 1812 är senarelagd så att Madame de Stael kan bevista den. Nu med sina tre barn och dessutom uppassad av älskaren Albert Rocca. Sophie är upprest från släktgodset Gräfsnäs i Västergötland och bor nu hos sin Tante på Drottninggatan. Året efter knäcker jordbrukskrisen familjen Zelows ekonomi och Sophie tvingas leva under en knappare stjärna..
Sophie målar upp mötet med franska celebriteten i sin bok Illusionerna. Då är hon nästan 40 och heter von Knorring, gift med en adlig överste. Illusionerna och hennes tre tidigare böcker skildrar kvinnor i de mondäna miljöer hon är bekant med.
Succén är given och hon kan leva på skrivandet. Nästan lika stora upplagor som för vännen Fredrika Bremer och senare Emilie Flygare Carlén. Visserligen inte politisk som Fredrika och inte lika realistisk som hos Emilie. En växande läshungrig medelklass, kvinnor mest, ville känna igen sig och drömma om ett bättre liv. Upplysta men fortfarande tryggt borgerliga. Inte äventyrligt radikala som vissa medsystrar på kontinenten.
Även om böcker blev billigare så lånade man gärna från bokhandlaren. En sådan var Hallman i Uddevalla med kunder på Gustavsbergsbaden och runtom i landskapen – som Margareta Smith i Strömstad, mor till Emilie. Runt 1850 toppade denna Emilie lånebibliotekets svensklista med drygt 50 böcker, följt av Fredrika Bremer och Sophie von Knorring. Fast helst läste folk utländska äventyrsromaner, gärna Balzac och Walter Scott.
Schartauaner och andra konservativa i dessa trakter läste bara bibeln och postillor. Kvinnors romanläsning ledde till lättja och andlig villfarelse ansågs det. Inte bara i Bohuslän för männens chauvinism fanns överallt.
Fredrika Bremer
1812 var Fredrika Bremer bara elva och fick inte gå på bal. Annars var allt väl förspänt. Somrarna på Årsta slott som hennes despotiska far köpt. Under renoveringen höll familjen till på Nynäs gård, övertagen från greve Mauritz Armfeldt, bördig från Finland även han. Övervintrade gjorde man i en paradvåning på Regeringsgatan. Pappan dämpades sitt hetsiga temperament med promenader förbi Johannes kyrkogård och ut genom Roslagstull. Trots den stränga mammans societetsiver platsade nog inte upproriska Fredrika på baler, klumpig och ful som hon tyckte sig vara.
Som ung sneglade Fredrika avundsjukt på Sophie Zelow, ”en fröken med fyra och tjugo talanger, därtill vacker, qvick” – som rörde sig som fisken i vattnet i Stockholms finare umgängesliv”.
Märta Helena Reenstierna, Bellmans beskyddarinna, levde länge ensam på Årsta slott, noga dokumenterat i dagböckerna. Hon var änka och alla barnen hade dött. Reenstierna är omspunnen av rykten för sin hårdhet mot underlydande och sägs spöka i slottet.
Fredrika Bremer
Efter en religiös kris hjälpte nya Årstafrun Fredrika Bremer traktens fattiga. Första boken kom 1828 och Familjen H ett par år senare blev en stor framgång. Filantropin späddes senare på med resor till England och USA.
Sophie von Knorring och Fredrika Bremer både beundrade och konkurrerade med varandra. De förra elegant skribent som kittlade med mannens erotiska böjelser. Den senare djupsinnig, religiös och alltmer samhällsengagerad. Med jämställdhetsromanen Hertha blev hon pionjär för kvinnorörelsen och bidrog till att ogifta kvinnor fick bli myndiga efter 1858. Viktigt även för henne själv, för frierier sade hon nej till.
Fredrika Bremer välsignar en liten pojke i Hujmelgården – till Frälsis toner. Klicka till större bild. Foto Ingemar Lindmark
Hennes böcker såldes över hela Europa. Von Knorring är saligen glömd medan Bremer i vår generation har dammats av som samhällsreformator. Läs hennes böcker.
Som sina författande kollegor hade hon läst Madame de Staels Corinne. Men till skillnad från sina medsystrar tog hon för sig rejält – och blev kvinnoaktivist, djurrättsaktivist och fredsaktivist. Hon skulle känt sig som hemma år 2015.
Pappa Rutger Smith arbetade som sjökapten tills han gifte sig med rådmansdottern Margareta Stiegler från Uddevalla. De byggde upp ett köpmanshus i Strömstad där de fick 14 barn, med Emilie på sladden. Han var också redare och tog ofta med sig Emilie på resor med jakten Kulten längs bohuskusten, där flickan insöp berättelser och miljöer som senare gav liv till författarskapandet. Två exempel är Rosen på Tistelön och ett Köpmanshus i Skärgården, där sillsaltaren Johan Didriksson i Fiskebäckskil är en förebild för handelsman Moss. Se filmen.
Tjugo år gammal gifter sig Emilie med den betydligt äldre läkaren Axel Flygare, vilket inleder ett livsöde som kunde platsa i hennes böcker. Eller snarare tvärtom, för det hårda åren med ett oäkta barn fördjupade hennes skildringar, inte olikt Mary Wollstonecraft.
Gabriel Carlén var notorisk kungahatare, vilket kanske också gällde Blanche. Denne författare, dramatiker, journalist, politiker och publicist bodde schandobelt på en malmgård vid Valhallavägen, idag med hans monument framför Östra Real.
Sveriges på sin tid bäst säljande författare bodde större delen av sina 89 år i Stockholm. Otack är världens lön för hon har ingen staty i staden. Hon får trösta sig med en byst i Strömstad
<Humelgården eller framför Stadsbiblioteket med Kvinnliga författares tidslinje? Frågan är var det nya minnesmärket över Emilie Flygare Carlén ska placeras.
Suget fanns hos de läskunniga borgerskapets kvinnor som i böckerna fick utlopp för sina drömmar. Hur förena kärleken med en livsuppgift? Till skillnad från Fredrika Bremer och andra kollegor lyckades Emilie med detta. Fast i Romanhjeltinnan föll hon själv in i kören som varnade för bokläsandets faror för unga kvinnor när drömmarna tar överhanden. .
Elin Wägner
Elin Wägner, staty St Eriksplan
Elin Wägners staty på St Eriksplan liknar mer upphovskvinnan Siri Derkert än författarinnan. Egentligen borde den stå på Odenplan för där var Wägner hemmastadd. Samhällssatiren Norrtullsligan handlar om kvinnliga kontoristers förtretligheter men en historia förlagd till Norrtullsgatan 4, idag granne med Atomernas hus i Upplysningsparken.
Ett citat: ”Gatorna kvalde mig, att inte tala om alla de fula husen. Jag tyckte, jag skulle velat ställa mig på Odenplan och kräkas! Och jag skulle velat lägga en liten bomb under kontorstrappan”.
Själv bodde Wägner på Upplandsgatan 54, även det en adress nära Odenplan. Hon gjorde sig då uppskattad som kåserande pennskaft Dagens Nyheter, där Norrtullsligan först gick som följetong.
För illustrerade damtidningen Idun intervjuar Wägner sin förebild Ellen Key som säger: I intervjun säger Ellen Key bland annat: ”att vi kvinnor till slut äro lyckligast och göra det bästa arbetet, när vi få något för vårt hjärtas ömhet. Nå vi icke den stora lyckan, kunna vi därigenom skapa oss en sekundär lycka, om det också blott är en hönsgård eller ett blomsterland vi ha att pyssla om” .
Elin Wägner
Elin Wägners lycka, eller snarare trassliga äktenskapet, varade till 1922 då hon skilde sig från författaren John Landqvist. Som kvinnosakskvinna kunde hon då trösta sig med att kvinnorna strax innan blivit myndiga och fått rösträtt.
Landqvist har gått till historien som Strindbergs försvarare i Strindbergfejden och för en beramad recension av Pippi Långstrump 1946. Fler hakade på när han skrev att Astrid Lindgrens böcker är dåliga, ”något obehagligt, som krafsar på själen”.
Elin Wägner var pacifist och var en av de svenska delegaterna 1915 då den stora fredskongressen hölls i Haag.
Ellen Key
Ellen Keys och August Strindbergs livslinjer slingrade sig runt varandra, först vänskap och på slutet motsatsen. De lät sig födas 1849; han i december ovanpå ångbåtskontoret på Riddarholmen, hon i januari på pappa Emil Keys Sundholms säteri i Småland. De förenades i radikalismen som kämpade mot ett förstockat samhälle. Men när August var rabulisten som gjorde sig ovän med de flesta så flätade nätverk.
Strindberg skrev Tjänstekvinnans son för att framstå in en bättre dager efter Giftasåtalet där han drev med de heliga sakramenten. I boken sägs hur familjen flyttade till Norrtullsgatan 14, där sjukhuset byggdes senare.
Promenaden till skolan beskrivs: ” Utanför porten på Norrtullsgatan är det mörkt än. Varannan oljelykta vinglar på sina rep för en kall vind och snödrivorna äro djupa. … Vid Observatorium äro snödrivorna mycket höga, vilket gör att byxor och stövlar bli genomvåta. I Kungsbacken inträder man hos bagarn och köper frukostbröd, ett franskt bröd som vanligen uppätes på vägen.”.
Ellen Key
Nedanför Observatoriekullen byggs huset Norrtullsgatan 3 som skulle bli Brantings barnahem. Före politikerkarriären bodde han som amanuens på observatoriet på kullen intill. Vid institutionschefen Hugo Gyldéns middagsbord fördes lärda samtal mellan matematikern Sonja Kovalevsky, Viktor Rydberg och Ellen Key – när hon hade tid vill säga för alla visiter på stan.
Ellen Key bodde från 1885 författarhuset på Villagatan 16. På 1890-talet gick flytten till Valhallavägen 15 och 16, då nästan landet upp mot Roslagstull. Och från 1895 på nummer 49 där hon högläste för kulturellt sinnade vänner på söndagsmottagningarna. Författarinnan hedrades på 1930-talet med Ellen Keys park, en oas intill Balettakademin vid Jarlaplan. Själv döljer hon sig som staty i ett buskage nära Karlavägen. Skulptören är Sigrid Fridman, som också format Kentauren på kullen ovanför Stadsbiblioteket och expon Kvinnliga författaren tidslinje.
Religiös som hon var från ungdomsåren drev hon en söndagsskola. Men efter inre uppgörelser fjärmade sig från kristenheten. För Strindberg var det tvärtom, hädare som han kallades. En plåga för Strindberg även om han 1884 frikändes han från anklagelsen. Efter skilsmässan några år senare blev han ovän med Ellen Key som i vårdnadstvisten tog parti för Siri von Essen. Det var illa nog att Key i en föreläsning utnämnt Jonas Love Almqvist till ”Sveriges modernaste diktare”. Strindberg hämnades med att utmåla Key som en intrigerande Hanna Paj i boken Svarta fanor.
Ellen Key som en skolfröken i en egen park. Carl Eldhs monument med en ständigt brottande August Strindberg i Tegnérlunden nära sista bostaden på Drottninggatan – av honom själv kallad Kungsbacken.
Selma Lagerlöf
…. Men kaptenskan kom ut på trappan med tre små böcker, bundna i rött band, i handen.
”Ta med dem” sade hon till Gösta, som redan satt i släden, ”ta dem, om du misslyckas! Det är Corinne, madame de Staë ls Corinne. Jag vill inte att de ska gå på auktion.…Hans väg förde honom till prästgården i Svartsjö. Han svängde in där och frågade om han fick köra till balen för Anna Stjärnhök. Och det fick han. En vacker, egensinnig flicka fick han med sig i släden. Vem ville inte åka efter den svarta Don Juan”.
….
Don Juan ryckte till och satte av i sken. ”Vargar sade Gösta Berling. De sågo en lång, grå linje stryka fram längs gärdesgården. Där fanns minst ett dussin av dem….å tog Gösta madame de Staë ls Corinne och slängde i gapet på honom. Åter fick de en stunds andrum, medan djuren sleto sönder detta byte, och så kände de åter ryckningarna, då vargarna beto di det göna resskärpet, och hördes deras flämtande andedräkt”.
Selma skrattar nog gott i sin himmel åt alla litteraturvetare som trott sig se en symbolik i dessa rader. Vad kastar han i käftarna egentligen? De Staël som stilikon? Romanen som förslappar kvinnor, som kaptenskan? Knappast, Selmas mentor, som ordnade stipendium för att skriva debutromanen, var Sophie Adlersparre – en av kvinnorörelsen pionjärer som grundade Fredrika Bremerförbundet.
Gösta Berlings saga bärs fram av ren och skär berättarglädje, ärvd från de skrönor som Selma hörde som barn. Väl flödigt och slingrande tyckte en del kritiker, mest män med realistiska stilideal från den gamla skolan. De mytiska värmländska skogarna, med försupne prästen som tjusar kvinnor, fångade desto fler. Gösta Berlings saga blev en av vår litteraturs främsta klassiker.
Klippet är hämtat från kvinnomagasinet Idun 7 november 1890. Där meddelas också att den åldriga skriftställarinnan Emilie Carlén underkastat sig en ögonoperation. I öfrigt är den gamla damens helsotillstånd godt, ehuru – hvilket väl ej är att undra på – tankeverksamheten inte är så klar och snabb som fordom”. En författare föds och en annan tynar av i samma nummer. Första delen i Berlingföljetongen publicerar Idun 30 oktober 1991 – med ett porträtt av Ellen Key på första sidan.
Vanför från födseln gjorde att Selma, i stället för vilda lekar, slukade böcker och ville bli författare redan som sjuåring. Bibeln plöjde hon från pärm till pärm när hon var tio. Fyra år senare tog hon tåget till Stockholm för att lära sig engelska och försöka få bot för höftskadan. I boken Dagbok Mårbacka III berättar hon om livet hos släktingarna Afzelius på Klara Strandgata 7 mitt emot nybyggda Centralstationen (idag ungefär Vasagatan 12) t.
I boken kan vi följa hennes vandring till frimurarna på Rosenhanska Palatset på Riddarholmen (Idag Svea hovrätt). Hon genar över Klara kyrkogård, med Bellmans och Anna Maria Lenngrens gravar, för att ta sig till Gymnastiskt-Ortopediska Institut på Klara Östra Kyrkogata. Fredrika Bremers beskrivning av gymnastiken känner hon igen, med trapetser och bockar. Fast för Selma är det sjukgymnastik som gäller.
Pappa löjtnanten Erik Gustaf Lagerlöf – med dålig ekonomi på Mårbacka – stretade emot då Selma 1881 sökte till Sjöbergs Lyceum för flickor, Brunkebergsgatan 9 nära Klara kyrkogård. Med storebror Jacobs hjälp kunde hon inackordera sig hos Elisa Lagerlöf, som hade ett pensionat på Malmskillnadsgatan 48. Efter en lektion kring Bellman Runeberg slog det henne på hemvägen ”Den värld du har levat i nere i Värmland, är inte mindre egendomlig än Fredmans och Fänrik Ståls”. Så såddes fröet till Gösta Berlings saga fast helst skrev hon poesi.
Hösten 1882 undrade man på Högre Lärarinneseminariet, på Riddargatan 5, över den lite äldre kamraten med dubbelfläta och sjungande dialekt. Isoleringen bröts när hon skrev spetsiga sonetter om lärarna. Uppsatsskrivning gillade fast hennes språkliga friheter dämpade ibland betygsättningen.
Interaktiv karta, Eniro. Klicka på siffrorna. Interaktiv karta 1885.
1885 blev Selma Lagerlöf uppskattad flickskolelärare i Landskrona. På lediga stunder plitade hon på manuset som skulle bli Gösta Berlings saga. Samma år dog pappa Erik Gustav, försupen med en sprucken herrgårdsdröm. Johan tog över men när hans snusfabrik i Lidköping gick över styr tvingades han sälja Mårbacka och försvinna till misär i Amerika. Män misslyckas men Selma Lagerlöf ville bli så framgångsrik att hon kunde köpa Mårbacka. Det kunde hon 1907 efter att ha fått rundligt betalt för Nils Holgersson, boken som var ett plåster efter förlusten av Norge.
Stadsvandra
Vandra till gatorna där författarna bodde: Madame de Stael och Bellman på Norrmalm. Emilie Flygare Carlén, Ellen Key och Agnes von Krusenstjerna på Östermalm. Astrid Lindgren och August Strindberg i Vasastan.
Eller se minnesmärken: Elin Wägner staty på S:t Eriksplan. Ellen Keys och Fredrika Bremers statyer i parker vid Karlavägen. Astrid Lindgrens, granne med Carl Eldhs Strindbergmonument i Tegnérlunden. Carl Michael Bellmans och Anna Maria Lenngrens gravstenar på Klara kyrkogård.
Interaktiv karta, (klicka på siffrorna)
Albert Bonniers Förlag kommer att 2016 ge ut en ny bok av August Strindberg med titeln Olimpia och luftskeppet Albatross – en kärlekshistoria. Det en gång refuserade manuskriptet upptäcktes för en tid sedan på förlaget.
Upplysningsparken 